Framsteg

En liten notis såhär på kvällen.

Sessan låg i sängen och såg nöjd ut med livet, jag bad då sambon komma in för att "jobba" lite med henne. Av någon underlig anledning så trivs hon fortfarande mer med honom än med mig... Som vanligt när handen kommer för nära så kommer det en tass (utan klor) men ikväll slog hon bara till en gång och efter det så gick hon fram och nosade på handen, vilket aldrig hänt förr! Åhå, man blir så lycklig..

Sociala småtjejer!

Oj vilka framsteg mina tjejer gör dagligen.. Man märker tydligt hur de lär sig mer och mer!

Tråkigt nog har de fått dåliga magar, de är på bättringsvägen nu, men de får bara kokt fisk och morotspure. VILKEN APTIT! Så fort jag går ut i köket så springer de efter pipandes och Leia stryker sig mot benen. Jag bara smälter. Och när det är läggdags och de hoppar upp i sängen och ska sova, ja då smälter jag också. Jag bara smälter och smälter.. :)

Nu är de färdigvaccinerade och egentligen flyttklara men matte har i sitt hjärta insett att hon inte kan lämna ifrån sig dem. De två har flyttat in för gott, både i hjärtat och hemmet. Det råder delade meningar här hemma om detta beslut men jag kommer inte kunna leva med mig själv om jag säljer dem. Ångerkänslan finns redan nu och då har de inte ens varit ute på annons.. Beslutet är fattat och jag känner mig såå lugn med den vetskapen!

Bilder

Är de inte ljuvliga?

Här kommer ett litet livstecken från oss... :) Vi har fullt upp med att busa och gosa, vem har tid med internet då? Nu är Elsa och Leia inte särskilt fega av sig längre och de hoppar varje morgon upp i sängen för bus. Ibland kommer de t.o.m. upp i sängen när vi går och lägger oss och sussar lite tillsammans med oss. Vem kan motstå sådana sötnosar?

Dagarna flyger iväg i rasande fart, mina små ullbollar är nu 10,5 veckor gamla. Det söks (inte allför intensivt dock...) efter ett hem åt mina hjärtan. Men jag ska berätta för er, att jag inte vet om jag kommer kunna skiljas från dem. Jag blir trött på att höra att folk säljer kattungar dagligen, jag struntar fullkomligt i hur lätt det är för andra - för mig känns det OMÖJLIGT! Leia & Elsa är mina bebisar, de skänker mig så mycket glädje. I mitt hjärta tror jag inte att de kan få det bättre någon annanstans än hos mig men det kanske är egoistiskt att tänka så.. :(

En kompis till mig och min sambo skulle idag kommit och kikat på ungarna och jag gick med konstant magont på jobbet p.g.a. detta, jag ville bara bryta ihop. Men så tänkte jag att ingen tvingar mig att lämna ifrån dem så då kändes det bättre. Nu blev det inte så att h*n kom hit så jag kunde skjuta upp det..

Jag må vara svag men jag ser inte hur jag ska kunna skiljas från mina missebarn? Dessa två är INTE vilka kattungar som helst, vad folk än säger..


Veterinärbesöket gick bra och de fick både vaccinationsspruta samt chip. Chipmärkningen var inte rolig för någon av dem, kanylen var så tjock att jag själv mådde illa av att se den.... Blä! Vet. kollade mycket efter skabb i Leias öron då pälsen runt öronen är rätt så tunn på henne. Men öronen är jättefina och jag har aldrig sett Leia klia sig där. Elsas navelbråck var inte så pass akut att det var nödvändigt att åtgärda omedelbart. Vi skulle ha koll på det och utvärdera om ca ett halvår, när det är dags för kastrering.