Ibland frågar min sambo mig vad som står på då jag ser frånvarande och ledsen ut.
Vid dessa tillfällen tänker jag på Lilla ängeln.
Jag förstår verkligen inte hur dess liv kunde få mig i sån här obalans! Var det för att jag så innerligt försökte få liv i den? Jag är medveten om att jag är väldigt empatisk och känslomässig men denna reaktion hade jag inte väntat mig. Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska komma över det! Jag måste det, både för min egen skull och för alla omkring mig.
Ord hjälper inte, min hjärna förstår men mitt hjärta vägrar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det kan nog vara för att du var där och såg den lilla...jag tror det är viktigt att acceptera att man är ledsen, att gråta ut...nu har ju inte jag erfarenhet av just detta, men jag förlorade min hund i höstas men hon var gammal, jag gråter ibland fortfarande när jag tänker på henne...nu var det ju så att lilla ängeln var inte här så länge, men min tro är i alla fall att lilla ängeln kom någon annanstans istället(jag tror på reinkarnation), där h*n förhoppningsvis har det bra, kanske hade h*n blivit sjuk här, det kanske var nåt fel och det var därför h*n inte klarade sig...
...ofta så känns det som att man inte ska komma över det, men ofta så går det...men jag har ju ingen erfarenhet av exakt samma sak...men jag har gråtit över lilla ängeln med...
Det är en stor insats du gör, att ta hand om dessa katter för att nån annan är oansvarig och inte förstår deras värde.
Skickar en mjuk kram till dig Lina, känslorna rår man inte för, man får såklart sörja och vara ledsen.
Livet är inte alltid så rättvist!
Kram
Skicka en kommentar